VM 1949

Ishockey VM spelades i Stockholm för första gången 12-20/2 1949. 

Tio landslag anlände till staden. 
Huvudarenan var Stadion, där Nordens enda konstfrusen isbana fanns. 
Ett par matcher spelades också på naturis på Östermalms IP.

Nordisk hockeyhistoria skrevs

1949 var första gången när ishockey VM spelades i Norden. Detta var också första och senaste gången när fyra nordiska länder, Sverige, Finland, Norge och Danmark, var med på samma VM. Nästa gång alla fyra kommer till samma VM blir VM i Riga 2006.

Av de fyra nordiska länder var det bara Sverige som hade nämnvärt erfarenhet av mästerskap tidigare. Sverige hade ju deltagit i 13 av de 14 VM som hade anordnats innan (enda undantag var 1939). Den första VM hölls i samband med sommar-OS i Antwerpen 1920.

Norge och Finland

Norge hade varit med två gånger (1937 London och 1938 Prag) och Finland hade varit i VM en gång tidigare (Basel 1939). Varken Norge eller Finland hade dock tidigare vunnit någon match i VM. Norge och Finland lyckades inte heller 1949 ta sig till medaljmatcherna. Men ändå skrev båda ett ny blad på sin hockeyhistoria i Stockholms VM.

Norsk hockeyhistoria skrevs öppningsdagen, lördagen den 12.2.1949. Då kom Norges första vinst på en VM-match. Det blev 2-0 mot Belgien på Solna Istadion. I finalspelets placeringsmatch spelade Norge en gång till mot Belgien, då blev vinsten ännu klarare, 14-1.

Finsk hockeyhistoria skrevs på Stadion torsdagen den 17.2.1949. Då vann Finland sin första VM-match, när Norge besegrades 7-3 i en placeringsmatch. Det följdes sedan upp med 17-2 vinst mot Belgien nästa dag.

Både Finland och Norge protokollfördes också för 5-0 vinster mot Danmark, även om dessa matcher aldrig spelades. Danmark lämnade walk over till båda. Finland vann gruppen som spelade om placeringarna 7 till 10. Norge kom två i den gruppen. Totalplaceringar blev alltså sjua och åtta respektive.

Danmark
Danmark gjorde sin första VM-framträdande i Stockholm 1949. Danskarna lär ha fått ett inofficiellt erbjudande från svenskar att få 10 000 kronor kontant, i fall de stannar hemma. Anbudet togs inte i mot.

Debutmatchen på öppningsdagen 12.2. blev en mardröm. Danmark fick 0-47 i baken av Kanada. Danmark noterades för tre skott mot kanadensiska målet. Publiken bestod av 549 själar. De började ge hejarop för mannen som skötte resultattavlan. Han behövde vara kreativ, eftersom Stadions tavlas målmarkering räckte bara till 20 och därför låg resultatvisningen som värst tre mål efter. Danska målvakten förklarade siffror med galghumor: "Vi hade domarna mot oss. Elfte, adertonde och trettioåttonde målet var klart offside."

I nästa match blev låg danskarna under 0-25 mot Österrike. Men då, i matchens slutminut passade Jørgen Viid (som spelat juniorhockey i Estland) på att bli Danmarks första VM-målskytt någonsin. Publiken jublade, som om Danmark skulle ha vunnit, trots att resultatet blev 1-25.
I finalspelets placeringsmatcher orkade danskarna en match, förlust mot Belgien 8-3. Sen gav de walk over för Finland och Norge. Danmark fick nöja sig med tionde platsen på sin första VM.

Nästa gång Danmark kom till VM, var C-VM 1963, och då 10.3. kom Danmarks första VM-match vinst i matchen mot Holland, 4-1. Spelplatts då¨: Stockholms Stadion. Bland de 472 åskådare då nämns speciellt Danmarks militärattaché i Stockholm Jörgen Hviid. Kan det vara samma man som sköt Danmarks första VM-mål på samma arena 14 år tidigare? 
Nästa gång Danmark mötte Kanada på en VM var i Finland 2003. Den matchen slutade oavgjort 2-2. Och då blev ändå Kanada världsmästare i turneringen, vilket de inte gjorde 1949.

Problem innan det hela ens börjar

VM 1949 var i svårigheter innan det ens började. Ett problem var att det fanns bara en konstfrusen isbana i hela landet. Och den var förbokad för flertal bandylag. Bandy då var mycket större sport än hockey. Förhandlingar och ersättningar löstes denna knut.

Ett ännu mer alvarlig problem var ekonomin. Hela Ishockeyförbundets styrelse hade bytts några månader tidigare. Utgifterna för VM-arrangemang räknades ut att bli en halv miljon kronor. Och Riksidrottsförbundet vägrade ge ekonomiska garantier för arrangemanget.

Ishockeyförbundets nya ordförande Helge Berglund löste knuten genom att be några sina vänner att stå som garanter, i utbyte att senare få procent andelar av den eventuella vinsten, i förhållande till garantisumman.

I slutändan gjorde turneringen en vinst på cirka 100 000 kronor, en stor summa på den tiden. Och de redan rika garanterna tjänade en hacka. Berglund fick utstå mycket kritik, för att idrottens pengar användes på detta sätt. Kritiken kom förstås bara efteråt, när vinsten redan var ett faktum, inte när riskerna fördelades.

Arenorna

Stadion

Huvudarenan för turneringen var Stadion. Stadion hade fått konstfrusen isbana 1939. Tio år senare var det fortfarande den enda i landet.

Med VM kom en del nyheter till arenan. Stadion utrustades för VM för första gången med regelrätt hockeysarg och med utvisningsbåsen. Matchklockan fick lysande lampor och hesa-fredrik gjorde debut som avslutningssignal för perioderna.

Runt Stockholm

I början var det meningen att en betydande del av VM-matcher skulle spelas i rinkar runt om Stockholm. Årsta, Nynäshamn, Uppsala, Lidingö och Aspudden var bokade för matcher. Men tövädret hindrade spel på dessa platser. Matcherna flyttades till Stadion.

Innan minusgraderna försvann, hann ändå några matcher spelas på naturis. Två av matcherna gick i dåvarande Solna Istadion (i närheten av nuvarade Solna Is), där Belgien förlorade både mot Norge (0-2) och mot Schweiz (2-18). Dessutom slog USA Norge i Kristineberg (12-1).

ÖIP

Två av matcherna gick på naturis några hundra meter från Stadion, på Östermalms IP. 
På öppningsdagen slog USA Schweiz på ÖIP med 12-5 inför 1 793 åskådare. USA bjöd på glänsande uppvisning. Första VM-målgörare på ÖIP blev USA:s Bruce Matcher. Lagkamraten Kilmartin gjorde en hat trick i ÖIP:s VM-debut.

Lagen möttes på nytt i finalspelet på Stadion, då blev det stordramatik. Schweiz fick ledning 5-4 tre minuter från slutet. USA spelade utan målvakt resten av matchen, medan schweizarna drabbades av en utvisning. Det blev ändå inga mer mål, schweizarna fick sin revansch.

ÖIP:s stora dag var söndagen den 13.2.1949. Klockan 14:00 drabbade Sverige samman med Tjeckoslovakien.

Publikintresset var enormt. När 10 000 biljetter, som var reserverade för matchen, var sålda, fanns det fortfarande tusentals människor som ville komma in. Polisen gav tillstånd att sälja 1 000 biljetter till. Och allt skulle ha gått åt. Men när cirka 700 av nya extrabiljetter återstod, vägrade damen som hade ansvaret för biljettförsäljningen att sälja mer, utan motivering. Folk som inte fick biljetter var inte glada. Inte heller arrangörerna, när de i efterhand förstod att de gick miste på tusentals kronor.

I vilket fall, 10 318 var den största publiken som ishockey dittills haft i Sverige.

En av åskådarna var kronprinsen Gustav (senare Gustav VI Adolf), som nu såg ishockey för första gången. När det på förmiddag meddelades att kronprinsen ville närvara vid matchen, utbröt nästan panik hos arrangörerna. På ÖIP hade man inte varit beredd att "någon skulle titta på vintersport vid sittande ställning". Man fick i största hast snickra bänkar och "världens minsta kungliga läktare" av de ohyvlade brädor som fanns tillgängliga. Läktaren bestod av tre bänkar, en för prinsen, en för flyggeneral Nordenskiöld och en för Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund. Berglund fick under första perioden förklara regler åt prinsen och vid periodpauserna drack herrarna te. Kronprinsen såg senare på veckan två matcher till. Då på Stadion.

Själva matchen var välspelad och rafflande. Sverige hade kommandot i första perioden ledde 3-0 efter två mål av Stig Carlsson och ett av Åke Engqvist. Andra period dominerades lika klart av Tjeckoslovakien, som fick utdelning till 3-2 och hade flera bud på kvittering. Men i slutet av perioden lyckades Holger Nurmela få in ett konstmål till 4-2. "Ett av de tjusigaste mål jag sett", beskrev Stockholmstidning denna höjdskott över liggande spelare och målvakt. Tredje perioden sjönk spelkvalitén och det gjordes inga fler mål.

Sverige-Tjeckoslovakien 4-2

ÖIP:s publikrekord för hockey i Sverige blev slagen senare i veckan på Stadion. I slutspelsmatchen 18.2. mellan Sverige och USA fanns de 11 940 åskådare som köpte biljetten. Detta överträffades på avslutningsdagens guldavgörande match mellan Sverige och Tjeckoslovakien, när 12 622 betalade inträde. Allra mest publik fanns dock på Stadion den 16.2. då Sverige och Kanada drabbade samman. Men då hann bara en del av publiken betala inträde, innan grindarna sprängdes, så det blev inte officiell rekord.

(Annars kunde det kanske fortfarande vara publikrekord i Sverige, officiell gällande rekord är 23 192 åskådare från Nya Ullevi 1962, när Västra Frölunda tog mot Djurgården i Allsvenskan. Uppskattningar på Stadionpublikens storlek den 16.2.1949 varierar mellan 17 000 och 25 000)

Kanada i centrum för dramatiken

En av de största förhandsfavoriter till VM-guldet var förstås hockeys hemland, Kanada, som i turneringen representerades av Sudbury Wolves. I gruppspelet höll Canada nollan och fick en jättevinst över Danmark, 47 - 0, fortfarande rekordmålskillnad i en VM-match.

I finalomgången ordnade laget en skandal i matchen mot Tjeckoslovakien den 15.2. En kanadensare ansåg sig ha blivit spearad och löpte amok när han försökte få tag på sin motståndare. Hans humör påverkades säkert också av att Kanada förlorade matchen med 2-3. Incidenten gav svarta rubriker och mer skandaler på is förutspåddes till nästa dags möte mellan Sverige och Kanada. Publiken blev intresserad på riktigt, för alla ville se de "utländska vilddjuren". 

Nästa kväll blev mycket riktigt VM:s mest dramatiska. Även om det var framförallt publiken och inte spelarna som svarade för dramatiken.

Tövädret gjorde att dagens alla matcher måste flyttas till stadion. Det ursakade stora förseningar i programmet, men information om förseningar gick inte fram till publiken utanför arenan. Matchen Sverige - Kanada skulle börja 19:30, men då pågick fortfarande spel mellan Schweiz och Tjeckoslovakien. Stadion han inte evakueras, när folk utanför tryckte på. Det sägs att 50 000 människor ville in, kön sträckte sig till Sturegatan. De flesta biljettluckor var stängda, ty Stadion hade tänkt bemanna dem först en halvtimme innan matchen verkligen skulle börja. 

9 332 åskådare hann betala inträde. Men sen blev massans tryck för stor. Först gick alla stängda grindar sönder, och folk började strömma in. Sedan föll hela staketet mot Lidingövägen ner. En del folk skadades. Och alla som kunde välde in till stadion. Ändå fick inte alla villiga plats inne. Kanadensiska laget höll på att missa matchen. Deras buss satt fast i trängseln på Sturegatan utan att kunna ta sig framåt eller bakåt. Till slut kom polisen till undsättning. Laget leddes in till Stadion bakvägen, från Sofiavägen. Och de fick marschera över isen till omklädningsrummet. En tusental plankare följde efter. Uppskattningar om publikmängden varierade mellen 17 000 och 25 000 åskådare.

18 personer fick föras till sjukhus vid tumultet. Ingen blev dock allvarligt skadad. Ingen krävde heller skadestånd, utan alla var nöjda med att få fribiljetter till kommande matcher.

Stadions grindar gav vika för publiktrycket inför Kanada-matchen 16.2.1949. Ambulanserna hade mycket att göra, men ingen skadades allvarligt.

Själva matchen mellan Sverige och Kanada gick relativt lugnt. Till och med poängen blev delade, matchen slutade 2-2. "Rena klostergudstjänsten" skrev "R:et" Eklöw, Dagens Nyheters sportchef, tillika vice ordförande i hockeyförbundet i DN.

Efter matchen blev R:et uppkallad till Stadionstyrelsen. En ny entré för press, tävlande och funktionärer måste byggas, förstörelsen var hockeys

fel. R:et hade då inget val, hockeyförbundet fick betala.95-sidga polisrapporten blev färdigt först ett par månader efter händelsen. I den lades hela skulden av det inträffade till Stadionstyrelsen, som inte hade ordnat polis och ordningsvakter, inte hade informerad om förseningar och lät bli att bemanna biljettluckor i tid. R:et Eklöw kommenterade rapporten med att säga: "Hade jag vetat detta, hade herrarna i Stadionstyrelsen inte fått ett öre!"

Tre Kronor står för spänningen

En viktig anledning till att VM blev en ekonomisk och sportlig framgång var, att hemmalaget Tre Kronor spelade bra. Ända fram till sista matchen hade Sverige chansen till guld.

I gruppspelet vann Sverige i VM:s första match stort över Finland 12-1 på Stadion. Det följdes med en vinst över Tjeckoslovakien 4-2 på Östermalms IP. 

Finalspelet börjades ännu mer övertygande, 18-0 mot Österrike. Sedan oavgjort 2-2 mot förhandsfavoriten Canada. I nästa match besegrades Schweiz med 3-1.

Sveriges Holger Nurmela, "Vackre Holger", har gjort Sveriges tredje mål mot Schweiz

Men mot USA åkte Sverige på en mina. Bruce Matcher, som hade gjort första målet på ÖIP och till slut vann finalspelets skytteliga, var strålande och gjorde en hat trick mot Sverige. Sverige fick 3-6 i baken. Matchen var jämn både i första och sista perioden, men mellan perioden blev Tre Kronorna utspelad.

Tabelltoppen var jämn inför sista dagen. Tre lag kunde fortfarande bli världsmästare. Match mellan Sverige och Tjeckoslovakien skulle avgöra guldets öde. Vinnaren tar guld, förloraren blir utan VM-medalj. Sverige hade ju besegrat Tjeckoslovakien i gruppspelet. Men nu, när det verkligen gällde blev det en svensk förlust med 0-3. Vilket betydde en fjärde plats. Medan tjeckerna och slovakerna fick fira sitt andra VM-guld.

Sveriges främsta målskytt i turneringen var Holger Nurmela från Hammarby IF. Han spelade i alla sju matcher och målade åtta gånger. 
(Nurmela vann skytteligan i Sveriges högsta serie både denna och nästa säsong. 
I sin landslagskarriär mellan 1939 och 1956 gjorde Nurmela 153 matcher och 111 mål i Tre Kronor. Dessutom spelade han en match mot Tre Kronor. Och gjorde mål då också. När Hammarby mötte landslaget på Östermalms IP 1944 sköt Nurmela Hammarbys enda mål.) 
Södertäljes SK:s Stig Carlsson var Sveriges näst bästa målskytt med sina sju mål i VM 1949.

Nurmela hade tidigare blivit svensk mästare tre gånger på 1940-talet. Men 1949 blev varken han eller någon annan svensk mästare i ishockey. SM-turneringen ställdes in på grund av att Sverige arrangerade VM. Därmed kunde 1948-års mästarlag, IK Göta, som spelade en stor del av sina hemmamatcher på just på Östermalms IP, kalla sig för regerande mästare ett år till. (Göta hade för övrigt vunnit de tre första SM-gulden 1922-24 och 1948-års guld, som för övrigt vanns på ÖIP, var klubbens nionde och kanske sista. Klubben håller numera till i Bromma och har ingen A-lag. Fortfarande, efter mer än en halvsekel, har bara Djurgården och Brynäs lyckats ta fler guld än Göta.)

Helt utan medaljer blev Sverige ändå inte från 1949-års turnering. Turneringen gällde också EM. Och eftersom Kanada fick VM-silver och USA VM-brons, och de är som bekant inte europeiska lag, fick Sverige EM-silver och Schweiz EM-brons.

Fem år senare, 1954, ordnade Sverige VM för andra gången. Huvudarenan var återigen Stadion, några matcher gick återigen på Östermalms IP. Och Holger Nurmela var då Tre Kronors lagkapten.